Susanne Ringell skriver noveller om Pascal. Och om Claire. Som har gått skilda vägar så de får skilda noveller. Och om ett annat vi, ett äkta par på resa. Alla fyra möts i en främmande apartemento, vars ägarinna har stuckit till Chile.
Här bjuds på fotboll i sunkiga barer. Kaffeapparater. Främlingar. Begär. Apelsiner som skalas. Och London. Nåden i det lilla barnets blick. Rannsakningen som är dess förutsättning. Den goda döden. För på gräsmattan i Madeira ligger hunden med det starka hjärtat och dör. Omgiven av kärlek.
Jag läste Ringells En god Havanna för några år sedan och blev golvad. Så när jag noterade att denna nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2018 var valet lätt till den rubriken i utmaningen Förkovran.
Men lite konstiga är de. De undviker inte bara oss, utan också varandra, vi vet inte ens om de är ett par. Inte för att alla som inte är par är konstiga, men när man inte riktigt vet är det konstigt. Folk vill veta sådant.
Vi är folk. Åtminstone jag.
Ringell har ett fantastiskt språk, det har hon, men den här är inte alls lika lättillgänglig som En god Havanna, som jag minns som väldigt charmig. Det är inte så att jag ångrar att jag har läst den, absolut inte, men den tilltalade mig inte lika mycket som den förra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar