Oneiron

Sju kvinnor från olika kulturer, med olika språk, är församlade i ett vitt tillstånd, ett utrymme som saknar gränser. Tiden är sekunderna efter döden. Men tiden är samtidigt satt ur spel; de sju kvinnorna får berätta sina livs historier och för en gångs skull är de fria från alla band, inte minst de patriarkala. Så utvecklas romanen till en samling självporträtt, ett litterärt mästerverk, under feministiska förtecken. Lindstedts fantasi om sekunderna efter döden drar läsaren in i ett vitt mellantillstånd där tid och plats inte existerar längre. Detta okända mellan livet och döden utgör Oneirons avskalade scen som äntras av sju kvinnor. Så småningom slocknar deras fysiska behov: de känner inte längre hunger, de behöver inte ens andas. Kvinnorna kommer från olika hörn av världen: Polina är rysk bokförare, Rosa Imaculada brasiliansk hjärttransplantationspatient och Nina en fransk dam som väntar tvillingar. Holländska Wlbgis har cancer och Maimuna från Senegal drömmer om att bli modell. Den yngsta är österrikiska Ulrike. Sällskapets centralfigur är Shlomith, amerikansk-judisk performancekonstnär, vars anorektiska kulturella upptäcktsfärd tänjer Oneirons kroppslighetstema till det yttersta.

Jag har nämnt denna bok vid flera tillfällen tidigare, men nu är det dags att den får ett eget inlägg. Det här är inte en bok för alla, den kräver lite av sin läsare även om den inte är svår. En intelligent roman skrev någon recensent och jag är benägen att hålla med. Den är välresearchad, vilket jag uppskattar. Hon får till det medicinska fint, till exempel. När jag läst ut den tänkte jag: Men HUR kan en sådan ung person ha skrivit en sådan bok?! Då hade jag sett endast en bild av Laura Lindstedt. När jag googlade visade det sig att hon inte var så purung, trots allt. Född 1976. 

Det är en väldigt speciell bok med en hel del existentiella spörsmål, och den är väldigt bra. Möjligen kan jag tycka att Slomith får lite väl stort utrymme jämfört med de andra kvinnorna, det är inte henne jag är mest nyfiken på - även om hon förvisso är en synnerligen speciell person jämfört med de andra som är mer "vanliga". Perfomancekonst är inte riktigt min grej, så den biten blev lite seg för mig. 

Boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017. Den vann inte, det gjorde Erindring om kærligheden av Kirsten Thorup. Den har fått fina recensioner i alla de stora tidningarna.

Men jag undrar lite över översättarens researchande. Exitus, som det används i betydelsen avliden (subst)/lik/död kropp, har jag aldrig hört förut. Jag har googlat också utan att finna denna betydelse. Är det bara en taskig översättning eller är det en betydelse Lindstedt har "skapat"? (Jag läser för övrigt en annan bok just nu med samma översättare, där det är än mer jag funderar över). Hallå, någon finsktalande här?

Månadens språk är finska och det här var ett synnerligen bra bokval tycker jag.