En blå död

 

Viborg 1920: Det finska inbördeskriget och den ryska revolutionen har nyss satt sin prägel. Staden kryllar av liv - ryska emigranter, kommunister, hemliga kurirer och föräldralösa barn som försörjer sig genom småbrott. Men förbudslagarna lockar framför allt till sig smugglarna.

Spritsmuggling har blivit den viktigaste inkomstkällan längs den Finska vikens stränder och poliskommissarierna Jussi Kähönen och Salomon Eckert tar sig självsvåldigt an utmaningen att, med fara för sina liv, jaga organiserade smugglare.

En blå död är den första delen i trilogin Karelen noir - en livsbejakande skildring av Finland under mellankrigstiden med förbudslagar, spritsmuggling och gränslöst supande. Det är en våldsam och fartfylld skröna i Arto Paasilinnas anda.

En blå död lyssnade jag på i början av mars för Månadens språk. Jag var tvungen att googla på vad noir-genren egentligen innebär. Uppenbarligen används noir av många synonymt med hårdkokt, medan andra bestämt hävdar att det är två helt olika saker. 

One of the best descriptions of noir comes from one of my fellow writers, Jack Bludis. He says that in noir fiction, everyone gets screwed. This distinguishes a tough hardboiled crime novel, where the detective finds a solution, from a crime novel in which everyone loses. (Hämtad här) 

Uppenbarligen finns det en specifik form av skandinavisk/nordisk noir också: Nordic noir, also known as Scandinavian noir, is a genre of crime fiction usually written from a police point of view and set in Scandinavia or Nordic countries. Plain language avoiding metaphor and set in bleak landscapes results in a dark and morally complex mood, depicting a tension between the apparently still and bland social surface and the murder, misogyny, rape, and racism it depicts as lying underneath. (Wiki)

Ja, det stämmer nog rätt bra att kalla den här för 'noir'. Åtminstone går det åt helsike för alla, poliser som tjuvar. Å andra sidan passar det rätt bra med hårdkokt också: The genre's typical protagonist is a detective who battles the violence of organized crime that flourished during Prohibition (1920–1933) and its aftermath, while dealing with a legal system that has become as corrupt as the organized crime itself.[1] Rendered cynical by this cycle of violence, the detectives of hardboiled fiction are often antiheroes.

Här blandas smuggling, korruption, mord och knivskärningar och poliserna är mer eller mindre försupna och gör sig skyldiga till både det ena och det andra. Något hemliv skildras inte alls utan allt kretsar kring arbetet och de problem som hör samman med det. Trots att Porvali refererar mer än skildrar så blir det ett fascinerande besök i Viborg. skriver Bengt Eriksson. Ja, lite så är det allt.

Men hur någon kan kalla det här livsbejakande och en fartfylld skröna i Arto Paasilinnas anda är mig en gåta. Det finns inget livsbejakande i denna bok och det är verkligen, verkligen inte en skröna, i synnerhet inte i Paasilinnas anda.

En ganska trevlig bekantskap faktiskt, och jag gillade miljön, 20-talets Viborg. Finland har verkligen en betydligt tuffare 1900-talshistoria än vi. Det är lätt att glömma.