Renegater

 

Som sagt, jag ligger efter med att lägga in mina lästa böcker här. Renegater lyssnade jag färdigt på i början av mars. 

1980 kunde man överallt, på bussar, tåg och i parker, se en roman med ljusgult omslag dominerat av en stor slips. Gentlemen stod det mitt i det gula. Den hade mötts  av entusiastiska recensioner, och betraktades allmänt som en framgång. Men det var nog inte många som förstod att det här var en roman som skulle bli, och fortfarande är, en generationsmarkör, sällsynt levande för många läsare än i dag. En roman som fick många unga läsare att fascineras av romanens huvudperson Henry Morgan, mannen av värld med sin ärvda jättelägenhet på Hornsgatan i Stockholm, där natten är en ständig möjlighet. En i grunden mörk historia om vapenaffärer, mord och kidnappning, som hyllades för sin smittande berättarglädje.

Ja, och jag var ju typ den enda som inte läste Gentlemen då, på 80-talet, utan först i höstas.

Gentlemen fick en oväntad och bejublad fortsättning med Gangsters 2005, där Henry Morgans märkliga försvinnande i Gentlemen får sin förklaring. Och nu är det dags för final, med Renegater, Klas Östergrens hittills mäktigaste roman, kulmen på en av vår tids verkligt framstående romansviter. Berättaren, känd från de tidigare delarna, spejar ut över åkrarna från sin gård i södra Sverige. Det är våren 2018. En händelserik tid . På mycket långt avstånd ser han en gestalt som verkar på något sätt bekant. Mycket riktigt. Det är Henry Morgan. Han är på pilgrimsvandring genom Europa, från Wien och på väg upp till Lappland för att få träffa sin son. Och hans ankomst får naturligtvis konsekvenser.  

Gangsters lyssnade jag på i slutet av januari och i mars var det alltså dags för sista delen. Och vad kan jag säga som ingen annan redan har sagt? Alltså, jag älskar det här! Och lite spännande var det ju faktiskt med avsnittet om Akademien. Nyfiken i en strut, visst!

Jag måste läsa mer Östergren.

Som Augustprisnominerad passar boken in i Förkovran.