Snöjungfrun

Efter veckor av sträng kyla har det börjat töa i skogen utanför finska Esbo. Droppar av smältvatten frilägger det som legat dolt under snötäcket. Ett rosa tygstycke syns fladdra för vinden och vid en gran blottläggs bit för bit en kvinnokropp. Den döda kvinnan är Elina Rosberg, ägare till Rosberga gård och en betydelsefull person för många. Gården har fungerat som ett slags fristad för utsatta kvinnor och inga män har släppts innanför porten.

Maria Kallio vid Esbopolisen får hand om vad som snart betecknas som ett komplicerat mordfall. Samtidigt befinner hon sig i en förvirrande livssituation; hon misstänker att hon är med barn. Ju längre utredningen fortskrider, desto mer personligt involverad blir Maria. Så inträffar ytterligare ett mord - ett brutalt, vansinnigt och oförklarligt dåd.

"Snöjungfrun" är första delen i serien om den unga polisen Maria Kallio. Det är en vardagsnära kriminalroman med ovanligt levande människoskildring och psykologisk skarp blick. 

Det här lät ju bra, tyckte jag. Något som kunde passa när månadens språk i mars var finska. Och så fanns ju SNÖ i titeln, gubevars! Och den veckan jag var på covidavdelning (ja, gissa hur kul det är för en geriatriker utan erfarenhet av akut covidvård, bara covidrehab, van att arbeta icke-akut med äldre att plötsligt stå som ansvarig för höggravida akut covidsjuka 19-åringar. Gah!) och höll på att lyssna på Stephen Hawking (blev tufft, ja, med min utmattade skalle) så var det väldigt skönt att gå över till den här; det var ungefär vad jag klarade av. 

Storyn i sig var det väl inget fel på, men nej, boken kändes verkligen inte trovärdig någonstans - i den mån deckare nu någonsin gör det. Jag har inte den minsta erfarenhet av polisarbete, inte ens någon som berättat för mig, men lite fattar man ju med vanligt sunt förnuft och det här kändes mindre trovärdigt än det brukar. Och så det medicinska... Jag får krupp på medicinska konstigheter, vilket är dumt, för det orsakar så mycket onödig krupp och man kan ju inte förvänta sig att folk utan vård- eller medicinsk erfarenhet ska kunna det så bra. Boken är så "borta" redan att jag inte ens minns vad det var jag störde mig på, bara att jag gjorde det. Dessutom gillade jag inte Rachel Mohlins uppläsning. Inte heller i detta fall minns jag riktigt varför, men jag vill minnas att hon hela tiden betonade saker som inte skulle betonas. Nej, ingen mer Kallio för mig.